Till Diskrimineringsombudsmannen kan enskilda personer vända sig med anmälningar om diskriminering. Men arbetsgivare och fack måste ta sin del av ansvaret för att motverka diskriminering i arbetslivet och ge de människor upprättelse som har drabbats.

I artikeln ”Ledarskapsproblem på universitet sopas under mattan” ställer undertecknarna ett antal frågor till mig som diskrimineringsombudsman. Av frågorna att döma är de inte fullt införstådda med vad DO gör eller vilket mandat myndigheten har. Därför vill jag göra några förtydliganden:

DO är en statlig myndighet som ska bekämpa all diskriminering i samhället som har samband med kön, könsidentitet, etnicitet, religion eller andra trosföreställningar, sexuell läggning, funktionsnedsättning samt ålder.
Vi har ett brett mandat och en lagstiftning som spänner över stora delar av samhällslivet. Vår vision är ett samhälle som genomsyras av principen om alla människors lika värde och rättigheter. Den visionen kan vi inte förverkliga på egen hand. Den kräver massiv uppslutning av flera aktörer i samhället, inte minst parterna på arbetsmarknaden.

Alla arbetsgivare har en skyldighet att motverka diskriminering och trakasserier och att främja lika rättigheter och möjligheter för arbetstagarna. Samtidigt menar jag att facken hittills har varit alldeles för passiva när det gäller att driva diskrimineringsarbetet framåt. En huvudstrategi för DO är därför att få arbetsmarknadens parter att ta större ansvar för arbetet mot diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter.

Diskriminering är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Därför ska det finnas ett system för att ge drabbade människor upprättelse. DO är en central del av det systemet, men vi har varken möjlighet eller skyldighet att driva alla enskilda fall av diskriminering.

Om diskrimineringen gäller arbetslivet och den som drabbats är medlem i en fackförening är det facket som ska driva ärendet, eftersom facken har primär talerätt för sina medlemmar i arbetsrättsliga tvister.

Det är i princip bara när anmälaren inte är fackligt ansluten eller om den fackliga organisationen beslutat att inte driva ärendet som vi får inleda en utredning om diskriminering i arbetslivet. Det är alltså tvärtemot vad som påstås i artikeln, att DO skulle arbeta ”enbart på uppdrag av facket”.

En förutsättning för att diskrimineringsskyddet ska ha någon effekt är att människor känner till sina rättigheter och sina möjligheter att nå upprättelse. För att vi ska kunna agera i ett ärende som rör en enskild person måste vi först få en anmälan från personen i fråga. Därför är en av våra viktigaste uppgifter att informera och sprida kunskap om hur lagskyddet fungerar och det gör vi på en mängd olika sätt.