2009-02-18 RemissvarÄrende Led 2009/2, Handling 3 Integrations- och jämställdhetsdepartementet103 33 Stockholm
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har anmodats att yttra sig över Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG. Ombudsmannen får med anledning härav redovisa följande synpunkter.
DO konstaterar att det aktuella direktivförslaget innehåller ett förbud mot diskriminering på grund av kön ”speciellt när det gäller upprättande, utrustning eller utökning av affärsverksamhet eller igångsättning eller utökning av någon annan form av självständig verksamhet”. Ombudsmannen får mot denna bakgrund framhålla att dess principiella utgångspunkt är att det gemenskapsrättsliga förbudet mot diskriminering så långt som möjligt bör ges ett likartat innehåll med avseende på samtliga diskrimineringsgrunder som den gemenskapsrättsliga lagstiftaren erkänt. I den mån det nu aktuella diskrimineringsförbudet skall anses äga ett bredare tillämpningsområde än det förbud mot diskriminering ifråga om villkor för tillträde till verksamhet som egenföretagare och yrkesutövning som följer av direktiv 2000/78/EG och direktiv 2000/43/EG, finns det enligt Ombudsmannens mening därför skäl att närmare överväga behovet av en motsvarande gemenskapsrättslig reglering med avseende på övriga diskrimineringsgrunder. Av såväl principiella som praktiska skäl skulle Ombudsmannen emellertid allra helst se att de frågor som behandlas i direktivförslaget gavs en samlad reglering med avseende på samtliga diskrimineringsgrunder. En sådan sammanhållen text borde enligt Ombudsmannens mening också ges en utformning som, t.ex. ifråga om rätten till sociala skyddsåtgärder, är neutral i förhållande till olika typer av familjebildningar.
Såvitt gäller den nu föreliggande texten, framstår den avgränsning av diskrimineringsförbudets tillämpningsområde som görs i artikel 3 som något oklar. Frågan om hur diskrimineringsförbudets materiella räckvidd skall definieras bör enligt DO:s uppfattning därför göras till föremål för ytterligare överväganden inom ramen för ärendets fortsatta beredning.
När det gäller kretsen av de personer som omfattas av förslaget kan det enligt DO:s mening ifrågasättas om denna givits en alltför snäv avgränsning. I förslaget begränsas begreppet ”medhjälpande makar” till att avse egenföretagares makar eller personer som likställs med makar i den nationella lagstiftningen. Enligt Ombudsmannens mening torde emellertid sociala skyddshänsyn med inte obetydlig styrka tala för att direktivet bör göras tillämpligt även på personer som sammanlever med en egenföretagare utan att befinna sig i en sådan situation att de av den nationella lagstiftningen likställs med makar. Som angivits ovan saknas enligt Ombudsmannens uppfattning också skäl att undanta personer som sammanlever med en egenföretagare i ett samkönat förhållande från direktivets tillämpningsområde.
Med utgångspunkt från direktivets syfte att åstadkomma en generell förbättring av medhjälpande makars ställning anser Ombudsmannen vidare att det kan ifrågasättas om den i artikel 6 införda bestämmelsen om socialt skydd bör omarbetas. Medan det nu aktuella förslaget i denna del är utformad så att medhjälpande makar om de så begär skall ha möjlighet att omfattas av en minst lika god skyddsnivå som egenföretagare (dvs. en s.k. ”opt-in”), torde sociala skyddshänsyn tala för att regeln istället ges en utformning som innebär att medhjälpande makar som huvudregel skall omfattas av en sådan skyddsnivå med en möjlighet för dem att genom ett aktivt val avstå härifrån (dvs. en s.k. ”opt-out”).
I förslagets artikel 7 föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makar om de så begär har rätt till lika lång mammaledighet som den som föreskrivs i direktiv 92/85/EEG. Medan Ombudsmannen välkomnar att rätten till barnledighet föreslås utsträckas till att omfatta denna grupp, bör det framhållas att kommissionen nyligen föreslagit en förändring av direktiv 92/85/EEG som bl.a. innebär att barnledigheten skall omfatta en obligatorisk ledighet på minst sex veckor efter födseln (se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, KOM (2008) 637 slutlig). Det synsätt som ligger bakom kommissionens förslag till förändring i denna del återspeglas även i den nu aktuella texten, där det i stycke 14 av preambeln anges att ”egenföretagare och medhjälpande makar måste [… ] ha rätt till mammaledighet, varav en del bör vara obligatorisk”. Enligt Ombudsmannens mening måste det starkt ifrågasättas om den av kommissionen intagna ståndpunkten härvidlag kan anses befrämja lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor. Med utgångspunkt från ett jämställdhetsperspektiv synes det istället önskvärt att låta varje enskild kvinna själv bestämma i vilken omfattning hon önskar utnyttja sin rätt till sådan ledighet.
Slutligen noterar DO att utformningen av den i artikel 9 införda bestämmelsen om kompensation eller gottgörelse avviker från ordalydelsen av den motsvarande bestämmelsen i t.ex. artikel 17 av direktiv 2000/78/EG. Då någon saklig skillnad inte förefaller vara åsyftad bör även i denna del bestämmelsens utformning göras till föremål för ytterligare överväganden i den fortsatta beredningen.
Beslut i ärendet har fattats av ombudsmannen Katri Linna efter föredragning av internationelle sekreteraren Mattias Falk.
Katri LinnaDiskrimineringsombudsman
Mattias FalkInternationell sekreterare